Mer om meditation

Mamma var länge intresserad av meditation och hela idéen om hälsa som jag förstår. Själv har jag svårt att greppa situationen, alla kurser vi åkte på med familjen eller de doktorer vi besökte. Det jag minns är visserligen en varm och välkomnande miljö. Å andra sidan minns jag också när jag låste in mig i bastun hemma och vägrade äta den illasmakande medicinen som var bra för mig. Det var egentligen inget konstigt då, för värre skulle det bli. När mamma gick in i sin psykos tog den över hela hennes vardag och därmed vår också.

Jag tänker berätta mer i ett senare inlägg om tiden före hennes sjukdom. TM-rörelsen är stor idag över hela världen och lite nämns det om riskerna som finns i att meditera. De välgörande effekterna lyfts fram och den mörka sidan tystas som oftast ned.

Som jag antydde ovan var hälsa ett väldigt stort intresse hos mamma. Välgörande ingredienser i maten och olika sorters kurer som förmodades ha bra effekter. Det enda jag kommer ihåg som plågade mig var olika piller jag skulle äta för att jag var känslig, och att jag inte fick äta så mycket fil som jag ville - det bästa jag visste. Men detta trappades upp steg för steg. Det blev ytterst sällan hon köpte fil, och många andra saker började försvinna från kylskåpet och förrådet. Hon började hitta på nya maträtter med underliga kombinationer som i bästa fall gick att äta. Mat kom att bli mindre och mindre en njutning. Jag måste ju äta, så då äter jag det som finns, vad det än kan vara för något.


Det finns mycket att berätta, väldigt många konkreta saker som förändrades. Till viss del tar det emot, för det lämnar ut så mycket. Jag har svårt fortfarande idag att känna efter vad som är rätt och fel, fast jag förväntas vara vuxen och veta det. Förnuftet är ett starkt verktyg och med det kan jag skilja dem åt, men känslorna är alltför motstridiga...


/E

Meditation

I mitt liv kom jag tidigt i kontakt med meditation och TM (Transcendental Meditation). Det tog väldigt lång tid innan jag förstod vad de sakerna som jag upplevt som liten egentligen vad för något. Som liten intresserade inte meditation mig särskilt mycket. Mitt intresse var främst att vara ute och bygga koja, inte att sitta inne och meditera.

För mamma startade hennes helvete på en meditationskurs i TM rörelsens regi. Under tiden när hon mediterade gick hon in i en psykos som hon aldrig skulle kunna komma ta sig ur. Det finns förmodligen flera förklaringar på varför hon drabbades, men om man mediterar och tror på meditationen så drabbades hon förmodligen av en kundalini-resning som hon inte riktigt var redo för. Därför blev resultatet en meditationspsykos.

När hon kom hem från kursen började mamma helt plötsligt sova på dagen och skriva på natten. Till en början tyckte jag inte att det var konstigt, men varningsklockorna borde ha ringt redan då. När man är liten går det inte att veta vad som är rätt och fel. Man är helt enkelt väldigt beroende av sina föräldrar och omgivningen.

Dessa dokument hon skrev, sida upp och sida ner, har jag aldrig läst. Det jag vet var att dokumenten var väldigt hemliga, de var skrivna sidor direkt från Gud. Detta var bara början på hennes tillstånd som kom att bli värre och värre med tiden.

Meditation är säkert till väldigt stor nytta för många människor. Men jag och min syster har sett baksidan av vad som kan hända om det går fel. Det jag tycker är fel är att meditation framställs som något helt utan risker. Det finns risker med meditation, och de kan vara ganska allvarliga.

/M

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Hjalmar Söderberg

Att växa upp med en psykiskt sjuk förälder är en helt annan sorts uppväxt än den som anses som normal. Det blir en tillvaro där allt du en gång tog för givet eller trodde var riktigt vänds upp och ner. Att bli bekräftad som individ, respekterad och älskad är de saker som gör oss till trygga människor. Trygghet men också konsekvens. Kärlek men också gränser. Vad är det egentligen som händer när den tillvaron försvinner?

 Som M skrev i det förra inlägget är det något som sker gradvis. En långsam förändring som till en början inte är särskilt skrämmande, bara underlig. Du hoppas att det går över, du försöker kanske konfrontera och med förnuftets röst invända. Som vuxen har du lärt dig att ta avstånd från avvikande beteende, men som barn kan du inte det eftersom du är beroende. Vad dina föräldrar säger och gör blir din verklighet.

Vi har ingen diagnos på vår mamma. Men de psykologer jag haft samtal med definierar det ur ett kliniskt perspektiv som schizofreni eller psykos. Hon hör en röst i sitt huvud som talar om för henne vad hon ska göra. Hon kan inte skilja mellan verkligheten och fantasin längre. När jag växte upp kunde jag förstå när det "inte var mamma som pratade". Rösten och tonläget förändrades och mycket av det hon sa kunde jag inte längre begripa. I sinom tid lärde jag mig att då rösten ändrades betydde det att något hemskt var på gång. Hon blev som två personer, delvis skilda men aldrig mer densamma.



/E

Sjukdom

I den värld där vi lever är sjukdomar något som drabbar alla människor mer eller mindre. Det finns sjukdomar som är lätta att mäta, och så finns det de som är svårare att mäta. Vissa sjukdomar är mer accepterade än andra i samhället.

När jag var liten träffade vi emellanåt vår morbror som åt medicin mot sin psykiska sjukdom. Det var skrämmande att träffa honom eftersom han han var annorlunda. Det var ingen som riktigt ville prata om vad som var fel. Känslan var att en psykisk sjukdom kunde smitta, och för att undgå smittan skulle man inte tala om det.

När vår mamma blev sjuk skedde det gradvis, med en förändring som blev större och större allt eftersom tiden gick. Vi övriga i familjen hoppades hela tiden att förändring som skedde bara var tillfällig, men det blev aldrig bättre igen. Jag och min syster förstod aldrig riktigt vad som hände. Än idag har vi inte fått något riktigt bra svar på vad som drabbade vår mamma. Vi vet att hon är inte normal och andra människor gärna undviker henne. Eftersom hon inte är farlig för andra människor eller för sig själv finns det ingen hjälp att få, inte från den etablerade sjukvården i alla fall.

/M

Min historia

Detta är min historia, detta är mitt liv. Jag berättar aldrig om mitt liv för andra människor. Rädsla och skam har följt mig i många år i flera olika skepnader. Jag har skyddat en stor hemlighet för omvärlden, rädd för konsekvenserna om hemligheten skulle komma fram. För några dagar sedan bestämde jag mig för att det inte finns någon anledning att hålla hemligheten gömd längre. Jag vågar dock fortfarande inte berätta om det, därför skriver jag.

En dag för flera år sedan skulle bli början på något som skulle förändrade vår familj. Jag och min syster som fortfarande var barn skulle få en uppväxt väldigt olik det som kallas normalt. Vi skulle drabbas av en psykisk misshandel under flera års tid, något som inte syns och därför inte finns. 

/M

Landa mot vinden

Jag sitter ensam i mitt rum. Dörrarna får vara öppna för en gångs skull, nu när jag inte blir störd. Mamma har åkt iväg, som hon brukar, jag vet aldrig varför. Ibland är hon borta väldigt länge. Pappa undrar också varför. Hon sa att hon skulle titta på en bok och kanske sköta om någon. Hon säger alltid att hon har så dåligt med pengar nu, nu när hon inte har något jobb längre. Jag önskar jag fick tapetsera om mitt rum, de här väggarna bär på så mycket smärta. Fast hellre skulle jag byta rum, men inte till det min bror bor i. Där finns samma rädsla. Jag vill ha ett blått rum, så att jag kan drömma mig bort i himlen, så att jag kan flyga. Jag har alltid älskat taket i huset, det är av trä, med många svarta kvisthål som stirrar på mig. När jag var liten såg jag djur och mönster, men nu har fantasin lämnat mig, precis som ögonen som såg då har blivit äldre och mörka. Grannens fana rör sig i den svaga vinden. Man måste alltid landa mot vinden. Annars går det för fort. 

Mycket har förändrats sedan min barndom och de svunna åren i en familj med en mörk hemlighet att dölja. Mina tankar och känslor har mognat sedan dess och i framtiden flämtar ett nytt ljus. Min historia handlar om en kamp för överlevnad i en värld som stirrat sig blind på den perfekta fasaden utåt. Det är en berättelse om skam, skuld och ångest men också om hopp och okuvlig vilja.

Den här bloggen är till för mig - och min bror - att efter många år bryta tystnaden kring oss själva och vår historia. Att lämna det förflutna där det hör hemma och bli de människor vi var tänkta att bli.


Den lilla flickan är på väg nu. Och hon har vinden rakt emot sig.

/E