Jag sitter ensam i mitt rum. Dörrarna får vara öppna för en gångs skull, nu när jag inte blir störd. Mamma har åkt iväg, som hon brukar, jag vet aldrig varför. Ibland är hon borta väldigt länge. Pappa undrar också varför. Hon sa att hon skulle titta på en bok och kanske sköta om någon. Hon säger alltid att hon har så dåligt med pengar nu, nu när hon inte har något jobb längre. Jag önskar jag fick tapetsera om mitt rum, de här väggarna bär på så mycket smärta. Fast hellre skulle jag byta rum, men inte till det min bror bor i. Där finns samma rädsla. Jag vill ha ett blått rum, så att jag kan drömma mig bort i himlen, så att jag kan flyga. Jag har alltid älskat taket i huset, det är av trä, med många svarta kvisthål som stirrar på mig. När jag var liten såg jag djur och mönster, men nu har fantasin lämnat mig, precis som ögonen som såg då har blivit äldre och mörka. Grannens fana rör sig i den svaga vinden. Man måste alltid landa mot vinden. Annars går det för fort.
Mycket har förändrats sedan min barndom och de svunna åren i en familj med en mörk hemlighet att dölja. Mina tankar och känslor har mognat sedan dess och i framtiden flämtar ett nytt ljus. Min historia handlar om en kamp för överlevnad i en värld som stirrat sig blind på den perfekta fasaden utåt. Det är en berättelse om skam, skuld och ångest men också om hopp och okuvlig vilja.
Den här bloggen är till för mig - och min bror - att efter många år bryta tystnaden kring oss själva och vår historia. Att lämna det förflutna där det hör hemma och bli de människor vi var tänkta att bli.
Den lilla flickan är på väg nu. Och hon har vinden rakt emot sig.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar