Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Hjalmar Söderberg

Att växa upp med en psykiskt sjuk förälder är en helt annan sorts uppväxt än den som anses som normal. Det blir en tillvaro där allt du en gång tog för givet eller trodde var riktigt vänds upp och ner. Att bli bekräftad som individ, respekterad och älskad är de saker som gör oss till trygga människor. Trygghet men också konsekvens. Kärlek men också gränser. Vad är det egentligen som händer när den tillvaron försvinner?

 Som M skrev i det förra inlägget är det något som sker gradvis. En långsam förändring som till en början inte är särskilt skrämmande, bara underlig. Du hoppas att det går över, du försöker kanske konfrontera och med förnuftets röst invända. Som vuxen har du lärt dig att ta avstånd från avvikande beteende, men som barn kan du inte det eftersom du är beroende. Vad dina föräldrar säger och gör blir din verklighet.

Vi har ingen diagnos på vår mamma. Men de psykologer jag haft samtal med definierar det ur ett kliniskt perspektiv som schizofreni eller psykos. Hon hör en röst i sitt huvud som talar om för henne vad hon ska göra. Hon kan inte skilja mellan verkligheten och fantasin längre. När jag växte upp kunde jag förstå när det "inte var mamma som pratade". Rösten och tonläget förändrades och mycket av det hon sa kunde jag inte längre begripa. I sinom tid lärde jag mig att då rösten ändrades betydde det att något hemskt var på gång. Hon blev som två personer, delvis skilda men aldrig mer densamma.



/E